Frälst från depression, alkoholism och självsmordstankar!!

Hubert - Stirling, Skottland

Eftersom jag är född i en katolsk familj har jag alltid haft en tro på Gud. Det var tider då jag blev tvingad att gå i kyrkan och tider då jag sökte mig dit frivilligt utan att veta vad jag skulle göra eller vem Gud verkligen var. Mina föräldrar gick inte till kyrkan och det gjorde inte heller någon av mina andra nära släktingar förutom min farfar, som gjorde det väldigt "obemärkt".

Mina föräldrar hade en väldigt kylig relation med varandra och även om vi var fem barn så liknade det inte en vanlig familj. Jag började hata min pappa för att han alltid visade sin hårdhet och aldrig visade någon slags kärlek, eller till och med aldrig sade "tack ska du ha" eller "bra gjort" (jag arbetade hårt för att vara den bästa i klassen de första fyra åren). Min mamma och mina syskon saknade också ett verkligt förhållande med min pappa och inte heller hade det någon möjlighet att diskutera saker på ett normalt sätt med honom utan att fastställa kalla fakta eller att ropa.

Så vid tolv års ålder började jag att dricka alkohol, gå ut på pubar eller restauranger med "vänner", eller bara vara i någon kompis lägenhet som ofta var ganska mycket äldre än mig och lättare kunde få tag på alkohol och liknande. Jag började stjäla i varuhus, stjäla cyklar och vandalisera saker i vårt grannskap. Mina föräldrar hade ingen aning om det mesta som jag företog mig. Supporterklubben till en stor fotbollsklubb i München blev mitt andra hem. Jag kände mig cool vid tretton års ålder eftersom de flesta var mellan sexton till tjugofem år gamla. Genom dem fick jag se och uppleva flera dåliga saker som jag inte borde ha sett eller gjort. Vid sexton års ålder var det några vänner som introducerade mig för marijuana och cannabis, och även att pröva alkohol tillsammans med läkemedel. Detta var det som huvudsakligen höll oss alla tillsammans.

Inombords revs jag nästan itu då jag visste att vad jag gjorde var fel. Jag visste ingenting om synd, hur man skulle bli fri och hur man blev en ny skapelse i Guds ögon. Jag svor ofta, ofta direkt åt Gud och förbannade Honom. Konsekvenserna blev att jag blev mer och mer deprimerad, sluten och hade ingen som jag verkligen kunde prata med. Självmordstankar dök ofta upp i mina tankar och även hur jag skulle utföra det, vilket inspirerades till viss grad av vissa musikgrupper och sångare som jag regelbundet lyssnade på. Två gånger försökte jag faktiskt att göra det men Gud tillät det inte att ske och jag misslyckades att genomföra dem. Kort efter detta lärde jag att känna en flicka i skolan som hade liknande problem och det slutade med att vi blev tillsammans. Jag byggde upp mitt liv runt henne, min första riktiga "relation" med en kvinna och upplevde alla dess följder; bra och dåliga tider, svartsjuka, beroende...

Vändpunkten i mitt liv blev när jag gjorde min militärtjänst när jag var tjugo år gammal. Där lärde jag att känna en rolig, smart kille, som hävdade att han hade varit kristen i fyra år efter att ha upplevt en typ av verkligt kraftfull "omvändelse upplevelse". Han hade varit en evolutionist tidigare, högt utbildad, men Gud visade honom Sin kraft och ändrade hans liv på en, liknande Sauls upplevelse i APOSTLAGÄRNINGARNA 9:3-5. Från den dagen hade han ett klart mål och svar på livets huvudfrågor: "Var kommer vi ifrån? Varför lever vi? Var kommer vi att hamna?" och visste att han skulle komma till himlen så fort han hade gjort sin plikt här på jorden. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv träffat på en sann kristen som kunde vittna om Guds kraft, helande, bönesvar, om förlåtelse, rättvisa och som kunde förklara det verkliga skälet för vår existens. han lärde mig också allt om falska kyrkor, allt ifrån de stora, som katolska kyrkan, till andra mindre kyrkor, som inte var byggda uppå den sanna klippan, Jesus.

Inom tre månader ändrades allt. Jag började läsa om Gud i Bibeln och, utan att känna till alla detaljer, så ville jag bara också bli en kristen (jag hade aldrig besökt något av deras möten innan jag blev omvänd). Jag trodde att: "Om allting han har sagt till mig är sant då kommer jag att få den Helige Ande med tecknet av att tala i tungor som det står i Bibeln. Då kan jag bli också bli döpt, börja ett nytt liv, utan synd och rent". Min flickvän vid den tiden följde också med, blev frälst men föll ifrån Gud igen eftersom hennes kärlek till sig själv och nöjena i livet var starkare än hennes engagemang för Herren (LUKASEVANGELIET 8:14). Men Gud har hållit mig på Sin väg ända tills idag (nitton år senare), välsignat mig med många vänner och en underbar familj. Han har ALLTID hållit Sina löften även om jag har varit svag och misslyckats ibland:

"Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud; och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod. Så ville Gud - då han i sin skonsamhet hade haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna - nu visa att han dock var rättfärdig. Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på Jesus". (ROMARBREVET 3:23-26)

Prisa Herren för Hans Ära och Nåd!